Lallas inlevelsefulla berättelse från UltraVasan

Lalla Dickfors upphör aldrig att förvåna. Han har under senaste året utvecklats från en som alltid alltid dragit iväg på max då starten gått. Han genomförde hela Vasaloppsveckan och nu den oerhörda UltraVasan. Det var vi många som inte kunde ana!

ULTRAVASAN SÄLEN–MORA
90 km Löpning

Dagen började kl 03.30 med en gröttallrik och en ångest som jag aldrig upplevt. Va fan håller jag på med??
Vid starten kom en helt annan känsla…Ångesten övergick till intresse och en underbar nervositet när man såg alla andra som skulle göra samma sak. Kan de så kan jag!!!!

Starten var underbar. Marschaller och en grym låt i högtalaren fick alla löpare, kl 05.00 när starten gick, att applådera sig själva.
Allt började med 6 km uppförsbacke till Smågan, likt ”Månsbobacken”.
De flesta sprang på som vanligt… eller joggade. Jag var exalterad och nervös och faktiskt lite rädd… varför vet jag inte men troligen för att jag inte hade en aning vad som väntade mig där ute.
Jag gör allt för att börja dagen med att springa/gå/jogga i mitt tempo…. Mycket passiv löpning. Lite jobbigt mentalt, men efter mkt prat med ultravana individer så gick det lättare. Ville ju verkligen komma runt.
Väl framme i Smågan, ca 9 km tittar jag på klockan, får en chock… 7 min/km och redan då hade Jonas Buud hunnit 16 km!
Gjorde inget toabesök innan start så det blev bajjamajjan. När jag väl va färdig och kom ut så var det inte en själ kvar… upplevde att jag var sist.
Pigg och inga problem än i hälsenan ökade jag takten lite. Nu var det fin skog och myrmark. Underbara stigar med mkt rötter och spänger fram till Mångsbodarna. Där sprang jag nog om 100 personer.
Syntes tydligt att det var ett plus att vara orienterare.

Marina och de övriga som hjälpte mig stod efter ca 18 km, med förtäring. Perfekt men redan där visade jag lätt irritation över att jag hade sprungit för passivt, fast km-tiden nu låg på ca 6 min/km.
Njöt faktiskt ner till Mångsbodarna, dimma och ett tätt led på spängerna och två stora älgar som 20 m från oss stod och funderade vilka vi var. Helt fantastisk morgon.
Väl framme vid kontrollen så gjorde jag nog ett misstag. Tog 4 muggar vatten + proteinkaka och drog iväg direkt, inte smart för det var viktigt att redan där stoppa i sig mer föda av något slag. Pigg och lätt stelhet i hälsenan/fotleden men inge fara.

Mångsbodarna-Tännäng där rullade det på och det var svårt att hålla den rätta hastigheten pga utförsbackarna. Sprängstensunderlaget gjorde det besvärligt för fötterna/senan/fotlederna. Hade valt crosstrainingskorna som är betydligt mer ostadiga än vägskorna. Nästan framme i Tännäng så blev det ett stopp hos servicegänget för att byta skor. Där började det verkligen göra ont i hö fotled. Tänkte när det kändes bättre efter skobytet att TA DET NU LUGNT, spar på pannbenet.
Mkt pigg ändå efter 33 km, så när backarna började upp till Risberg och det blev mkt tungsprungen mark med mkt blöt mosse/bark så kändes det som att det var svårt att låta bli att springa på… För de som gick hade det tyngre.

Väl uppe på toppen innan Risbergskontrollen stod teamet igen och där hade jag beställt vibrationsplattan… Ett perfekt sätt att få snabb massage, de andra löparna funderade om det var en våg… efter 3 min vibration av fötter så kändes det bättre.
Med lätta ben tassade jag förbi kontrollen i Risberg. Men backarna upp till Evertsbergssjön var jobbiga, steniga vägar och mycket gropar.
Fick sällskap med en kvinna från Gotland som var en van ultralöpare och vi pratade mkt om hur man bäst tränar för att klara av dessa lopp… Hemligt!!!!
Marathondistansen 42 km passerades vid ändan av Evertsbergssjön och jag tänkte, fasiken fortfarande mkt pigg men fruktansvärt ont i foten.. Passeringen blev 5.00.35.
Svårt att avgöra om jag var nöjd eller missnöjd med denna tid. Hade tagit det lugnt!! Gjort som jag planerat!! Inte prestera!! Utan ta mig runt!!
Hjärnan var mkt missnöjd för den ville hela tiden springa fortare, benen likaså. Mkt jobbigt mentalt att dra i bromsen under de första 5 timmarna när orken fanns där!
Det börjar regna ordentligt! Det fullkomligt öste ner sista biten uppför till kontrollen i Evertsberg.
Väl uppe blir jag passerad av min vän Vojtec Kral, ledarlaget i stafetten, IFK Mora.
Vid kontrollen blir jag mycket förvånad… Där sitter ca 50 personer och äter makaroner och falukorv. Illamåendet tilltar och jag tar istället några bananer, 2 muggar med saltgurka och lite chips.
Marina står troget i regnet och servar mig med vätska och enervittabletter. Mitt tålamod börjar naggas lite i kanten. Hon får ett litet irriterande påhopp när hon snällt ville lägga jackan över huvudet på mig för regnet..
De andra i teamet var rädda för regnet och satt inne och lunchade…
Fotleden gör nu mkt mkt ont.. Asfalt, utför i ca 8 km bidrog till smärtan och orken började tyna. Sista 3 km innan 54 km skylten, vägundergången blev BLÖT. Mosslöpning X10. Där kom första tanken…
Jävlar detta fixar jag nog inte pga fotled, bäcken, rygg och antydan på väggkontakt. Kände igen signalerna med frysningar, ont i magen, irritation och minnesluckor, kunde inte längre räkna ut min km-tid och ev sluttid..
Väl framme vid vägundergången stod teamet med vibben, men ville inte någonting utan var bara irriterad. Marina beslöt att följa med upp till Oxberg, blandade känslor över det… bara du håller käften, inga råd utan spring bara med var mitt svar..
Otrevlig till max men hon fick ändå en klapp på kinden!!!
Oxbergsbackarna låg under vatten, Karin Vemhäll, Dalaporten sprang om mig i Lundbäcksbacken. Där var väggen mycket nära. Sa faktiskt det åxå till Marina. Men hon var tyst!!!!
Vid kontrollen intogs 5 muggar buljong, saltgurka, energikakor och vatten.
Sen kom klubban.. Teamet stod ca 500 meter efter kontrollen och jag ville byta skor för att se ifall foten skulle bli annorlunda, för foten kändes som bruten…
Vad händer…?? Jo teamet hade glömt min väska vid vägundergången, Vasslan.
Väggen, klubban fanns där och det blev inte bättre när jag inte kunde få byta skor. Jävligt elak inombords började jag promenera som en stel soldat 8min/km. Jävligt irriterad!! Trött och nästan på väg att ge upp drog jag vidare med inställningen att NU FÅR JAG NOG GÅ RESTEN.
Niklas Andersson var mitt nya sällskap fram till Hökberg. Stressad att behöva ha ledsagare med mig för det va så det kändes när man inte kunde ta ett enda löpsteg pga foten..
Krafterna kom sakta tillbaka igen och vid Hökberg så kändes kroppen så pass att detta skulle jag nog fixa..

Efter Hökberg är det riktigt lätt terräng ända till mål med bara enstaka småbackar. 18 km kvar stod teamet igen och där fick jag äntligen byta skor efter att de åkt å hämtat min kvarglömda väska. Drog på mig vägskorna hårt knutna och tog följe med 10 000 kronorsvinnaren för ämnet vasalopp (Birger Fält?). Han gick brutalt fort, vi höll ca 7.5-8 min/km fram till Läde och mina krafter kom tillbaka mer å mer.

Vid Läde kom nästa klubba/vägg. Blev yr, frös och uppfattade inte direkt vad teamet pratade om, eller vilka råd jag fick. Tror att någon sa i luften att DETTA FIXAR HAN inte..

Väl uppe på benen igen så försökte jag börja springa igen på foten och av någon anledning gick det..?? La upp sträckan till Eldris intervallmässigt, sprang 200 m gick 50 osv.
Fram till Eldris hade jag passerat ca 15 st som gick pga trötthet. Så det sporrade.

Väl framme i Eldris så insåg jag att detta går nog, endast 9 km kvar och jag skulle fanimej under 13 tim som de hade sagt i Hökberg att vi skulle landa på.

Buljong X4 och kaffe och Cola blev sista riktiga dopingen… Benen började springa och faktiskt de sista 14 km sprang mina ben på 6 min/km.
Min bror Mats har åkt upp med sin familj för att at emot mig, det stärkte lite extra när man var som tröttast. Han stod i Hemus glad och humoristisk… Upp med kroppen försök spring mera på tå och andas lugnt. Det här går ju fint du springer ju nu!!! Bra brorsan!!

Vid vägövergången 2.5 km kvar står de andra och jag hör.. Kolla han springer ju vad har hänt!!!! Därifrån sprang jag om 23 st ultralöpare!
Marina har hoppat av och springer med mig genom campingen och säger att brandmännen ska du ta… När jag tar den sista kurvan in på upploppet mot målet så närmar jag mig dem och lägger på en spurt som de inte kunde bemästra.

Applåder och med tårar kommer jag i mål och är mkt nöjd att jag äntligen har anlänt till MORA trots smärtan i foten sista 6 milen.

 
Ett helt fantastiskt lopp på många sätt är till ända ! En Livserfarenhet rikare.

Kommer jag att göra detta igen !! Självklart !!