Anne-Marie Nenzell, gästade oss - Nu med riktig artikel!
2014-02-28 i Nyheter / Egna nyheter / Egna nyheter
Prenumerera på nyheter
Du prenumererar nu på nyheter från Avesta OK.
Vi har skickat ett bekräftelsemail till .
Prenumerera via:
RSSAnne-Marie Nenzell, tidigare medeldistanslöpare i världsklass, numera journalist på AT kom till oss i Tråbacken på torsdagen och berättade för oss om sitt löparliv och även intressanta saker om träning. Hon möttes av ett välbesökt Tråbacken och bjöd friko
En levande legend gästade Tråbacken
Anne-Marie Nenzell, vår första ”riktiga” kvinnliga medeldistanslöpare, gästade Avesta OK på en Tråbackstorsdag. Anne-Marie berättade om sin löparkarriär och träning och gjorde också intressanta jämförelser med idag. De största meriterna var finalplatser på både 800 och 1500 m vid EM 1969 och deltagande i OS i München på 1500 m. Hon var också med på Track-and-fields 10-bästalista tre år i rad.
Det hela började i Sundsvall där Anne-Marie föddes 1949. Hon tyckte det var roligt att springa och med en friidrottsintresserad pappa, som tog med henne på friidrotts-SM på stockholms stadion, så var steget till friidrotten inte långt.
På hösten 1963 ringde hon till IK Vig och frågade om hon kunde få börja träna. - Nej, nej, vi börjar träna på våren.
Så startade det hela och hon kom genast i kontakt med den legendariske tränaren Ronald Sundberg, som hon höll sig till hela karriären. Han tränade bland annat S-O Larsson, som slog Gunder Häggs 5000 m rekord. Han var sedan fystränare för Pelle Svensson, numera kändisadvokat, som tog VM i brottning 1971.
Redan på JSM 1964 sprang Anne-Marie 400 m på 60,4 och fick även delta i UP-final (dåtidens USM) i Malmö. Där träffade hon för första gången svärmorsdrömmen Ricky Bruch. Nästa gång de sågs hade han varit i USA och ”tränat” och var inte längre samma svärmorsdröm. Nu var han mycket mycket större och kastade mycket längre.
Då Anne-Marie körde igång att träna 1964 bodde hon hemma på bondgården. En gång då hon sprang förbi några grabbar utsattes hon för en kvastattack. Det var ovanligt med tjejer som idrottade på den tiden, så hon skulle ha sig en omgång.
Nu var klubben IFK Sundsvall och träningen bestod av bl a 200-metersintervaller, fartlek (ett av de få svenska ord som tagits upp i den engelska ordlistan). På söndagarna var det 15 km lugn löpning som gällde. På våren var det stenhård löpning uppför i grustag som gällde, då toppen nåddes fortsatte löpningen 150 m på plan mark för att lära sig att ta ut löpsteget även med benen fulla av mjölksyra. Anne-Marie hade ett karakteristiskt löpsteg med mycket knälyft, på gott och ont, som hon skaffade sig i löpning uppför Norra stadsberget i Sundsvall.
På den här tiden fick man faktiskt genomgå läkarundersökning för att vid ung ålder springa så långt som 800 m. 800 m fanns med som distans på OS 1928, men efter det dröjde det ända till 1960 innan grenen kom tillbaka. 1972 var det dags för 1500 m (då var Anne-Marie med). Sedan dröjde det till 1984 innan 3000 m och marathon kom på programmet.
1966 var det dags för det första landslagsuppdraget. Juniorlandskamp borta mot Holland. En tid före tävlingen fick Anne-Marie ett paket hemskickat som innehöll blått tyg. Hon skulle sy sina egna tävlingsbyxor!
Hon fick senare vara med på JEM i Odessa i nuvarande Ukraina. Hon minns hur strikt det var i dåvarande Sovjet. Redan i Leningrad (nuvarande St Petersburg) började svårigheterna med packningen. Spjuten var svåra att få med!
På en tävling i Ostrava fick Anne-Marie skon avtrampad, men lyckades vända det till något positivt och vann ändå.
Hon berättade om en tävling på 800 m där hon struntade i att jogga ned (dåtidens stretching) och det innebar att hon helt enkelt stupade efter 80 m på skolgympan dagen efter.
Intervallträningen tror Anne-marie var nyckeln till hennes framgångar. Det kunde vara 50 upprepningar av 100-meterslopp med 15 sekunders vila! 30 upprepningar av 400 meter med 30 sekunders vila. Mycket viktigt att den första och sista intervallen skulle gå i stort sett lika – Steady state!
Den roligaste träningen genomfördes i Vålådalen som var en plats i Jämtland där Gösta Olander regerade. Det sägs att linimentdoften fortfarande sitter i väggarna där. Från Gunder Hägg fram till början av 70-talet är det många elitidrottsmän som hittat formen och sig själva där.
Efter att ha noterat 2.07,4 på stadion fick hon sin första riktiga inbjudan till Bislett i Oslo. Hon reste Stockholm – Sundsvall- Oslo. Där fick hon möta världsettan Vera Nicolic Jugoslavien. Vinst och rekord 2.05,7.
Bjud inte in: - Håll fart, var lite av Anne-Maries paroll. Det är alltför många löpare som låter sig besegras i finishen efter att låtit loppet gå för lusigt och låta konkurrenter ha krafter kvar till slutet.
Anne-Marie var ytterst när att kvala in redan till Mexiko-OS 1968 med sidsteppades i sista stund
1969 var märkesåret då 1500 m kom som ny distans, faktiskt först i Sverige. Anne-Marie blev första mästarinnan i Sollentuna och tiden var 4.16,8. (Det var faktiskt bara fyra damer i Sverige som sprang fortare förra året).
Senare på året var Anne-Marie med vid EM i Aten och gick till final på både 800 m (sjua) och 1500 m (åtta). Första 1500 m för kvinnor i internationellt mästerskap.
På den här tiden var friidrottseliten inte heltidsidrottsmän så träningen fick ske på ett lite annat sätt mot idag. Anne-Marie kombinerade träningen med universitetsstudier och hade kanske därigenom lite lättare att träna på dagtid.
Att bo i studentkorridor provade hon också på. Lite av det kulinariska där berättade hon om. Torskrom (det har hon inte ätit sedan dess!), skivad lever en gång i veckan (det behövdes järn) och gröt. Chokladpudding kunde det bli då sötsuget kom (chokladpudding är inget hon längtar efter idag).
Inte ens i universitetsvärlden var det vanligt med löpning på den här tiden och särskilt inte bland tjejer. Hon kom ibland ifatt cyklister och märkte hur de ökade på trampandet.
1970 drabbades Anne-Marie av överträning. Hon experimenterade lite med vegetariskt och trodde att det kanske var en av anledningarna. Rödbetor åt hon också, där kom man åt den viktiga B12-vitaminen. Intressant är att just nu är rödbetsjuice riktigt på tapeten, då det visar sig att syreupptagningsförmågan höjs markant vid intag av rödbetsjuice.
Med glasögon som blickar bakåt var det vid just den här tiden det började komma in dopning också i löpningen. På fråga svarade Anne-Marie att man inte alls misstänkte något då, utan bara förundrades av resultatutvecklingen på vissa konkurrenter. En tyska Hildegarde Falk gick från 2.08 till 1.57 på kort tid!
Naturligtvis fanns det idrottsskador då som nu. En stor skillnad var att det inte fanns läkare som var specialister på idrottsskador. En ordination kunde vara: - Vila tre veckor så går det över!
Därför experimenterades det på hobbybasis med ”hemkokta” recept. En filosofi var att en skada som smugit sig på under lång tid oftast tog tid att bli av med, medan en mera akut skada oftast också gick bort fortare. Hälseneproblem ”botades” med växelvis foten i hett och kallt vatten.
Då Anne-Marie var 11 år var hon på IFK-mästerskapet med kompisen Margareta och tog autografer av deltagarna. Då fick hon någon form av förebud där hon tänkte. - En dag ska det vara jag som står där och skriver. Så blev det också.
Hon svarade också artigt på frågor från publiken. Hon berättade bl a om att hon hade samma tränare hela karriären, men upplevde sig ändå som väldigt självständig. Hon tycker fortfarande att det är underligt att tränaren måste ha så stort inflytande på adepter efter junioråldern.
Som sammanfattning en mycket intressant kväll med en föreläsare som verkligen bjöd på sig själv och sitt idrottsliv.
Thomas Nyberg
Ingressfoto: Malin Mattsson
Mera text kommer inom kort!
Artikel om Anne-Marie på OS i Munchen
Jag kontaktade oraklet Lennart Juhlin på Friidrottsförbundet (som jag brukar göra ibland då jag behöver upplysningar om Friidrott). Man får alltid initierad hjälp. Så och denna gång med information om Anne-Maries karriär.
Anne-Maries slutliga personliga rekord var 2:03.5 (1970) resp 4:15.2 (1972).
Båda resultaten var svenska rekord, på 800m satte hon rekord tre gånger
(sänkte med totalt 2.6 sekunder) och på 1500m fem gånger (totalt 14.3
sekunder).
Vad gäller 1500m skall man dock veta att grenen infördes 1969 och att tre
av rekorden var från just premiäråret.
På SM blev det på 800m två guld (1969 och 1970), tre silver och ett brons,
på 1500m ett guld (1969, så hon är den första mästarinnan på distansen) och ett
silver.
Internationellt var EM 1969 hennes största framgång med 7:e plats på 800m
och 8:e plats på 1500m.
Hon var även med på OS 1972 (utslagen i försöken på 1500m).
Hon var Sveriges första “riktiga” medeldistansare och de tider hon noterade
då för över fyrtio år sedan är fortfarande gångbara.
T ex så sent som 2012 hade hon varit bästa svenska på både 800m och 1500m.