Dags att summera årets Jukola - nu med Lovisas berättelse

Det har blivit dags att summera årets Jukolakavle. Jag tänker göra en liten betraktelse från mina upplevelser vi datorn så får någon annan, kanske Steffe, göra det från händelsernas centrum. Storartade insatser i Jukola- och Venlakavlen. Första herrlaget

På ingressbilden har vi Gustav Andersson som gjort stora framsteg i vår. Stabiliteten har ökat rejält!

Innan summeringen vidtar hoppas jag att du vill lämna dina synpunkter från resan som kommentar under artikeln.

Här är länken för att följa tävlingen:

Jukolalänken

De båda damlagen samlade innan start. Övre raden fr v Titti Rudh, Anna-karin Lövgren, Helena Lundin, Marina Dickfors och Malin Wanner. Främre raden Sara Rudh, köpingstjejen Nina Andersson och Lovisa Östman.

Sara Rudh i sin kavledebut. En rejält lång sistasträcka klarade hon med bravur. Nu är du orienterare Sara!

En fantastisk bild på Andreas Forslund efter välförrättad lång natt. Det är med stort vemod man konstaterar att Andreas i fortsättningen tävlar för OK Kåre. Du behövs hos oss Andreas.

Johan Blixt börjar bli en riktig kavleräv. Det är jättekul att ha dig med Johan!

Leif Markfjärd och Johan Blixt konstaterar att Leif hade 33 kontroller!

Stefan N har tagit de fina bilderna.

Lovisas story från Venlakavlens sistasträcka:

Venlakavlen 2012 - 4:e sträckan 

Ja… vad ska man säga? Ännu ett roligt Jukola avklarat och jag har nog gjort ett av mina sämsta lopp någonsin… men jag tog mig runt! Efter att jag hörde att ni som stod vid mål fått veta att jag hade väldigt lång tid till 3,6 km känns det som jag måste analysera mitt lopp… och jag kan lika gärna bjuda er på det. Thomas kommentar var att jag intalade mig att det var för långt men den här gången tror jag faktiskt att jag hade en dålig dag. Jag laddade inför att det skulle bli långt men intalade mig även att ”jag ska banne mig ta mig runt snabbt”, det var ju inte så mycket längre än karnevalsloppet fågelvägen. När jag kommit en bit in på banan kände jag dock att det nog inte skulle gå så snabbt ändå… 

Vid starten träffade jag 4:e sträckans löpare i Dalaportens andra lag, kollade hur de låg till och de hade bara någon minuts försprång.

Helena kom in och gav mig kartan. Ta det lugnt i början sa hon.

Mitt i min innersta bubbla hör jag Lalla skrika något om att hålla det här nu. Hornen växte i pannan.

Tyvärr blev det ändå något fel på vägen till första kontrollen. Att det var långt till startpunkten gjorde nog att jag han slappna av för mycket och var inte helt ”på” när det var dags att ta sig fram i skogen.

Andra kontrollen gick däremot bra och vid tredje han jag upp Dalaporten men såg henne inte något mer efter det.

Mot fjärde kontrollen hamnade jag för långt åt höger och kom till min tionde kontroll men tog ny riktning därifrån, några damer frågade vilket nr jag skulle ha och när de fått bekräftat att vi hade samma hängde de efter mig och när vi kom till en mosse som var nästan helt orörd började jag fundera om jag verkligen var rätt, damerna hängde fortfarande efter och jag tänkte va sjutton dom ska hänga mig för, jag vet inte om jag är rätt. Upp lite snett till höger på berget, men ingenting stämde längre. Jag vek av från gruppen av damer och passade på att ta mig högre upp, mot högsta punkten. Jag stannade där, såg en hel hög med damer som irrade omkring och letade efter nr 71, kollade på kartan, var hade jag sprungit egentligen? Så slog det mig, jag hade sprungit över en liten öppen mosse, jag skulle över en icke öppen mosse till vänster om den jag sprang över, jag var alltså på höjden söder om den jag egentligen skulle vara på. Tog ny riktning och hittade sedan kontrollen, jag hoppas de andra damerna också upptäckte misstaget.

Sprang sedan vidare men efter att tagit mig upp för en brant sluttning började det bli tyngre att springa och vid den lite längre sträckan mellan kontroll 7 och 8 kände jag att inte huvudet var riktigt med längre, jag bara hängde med i strömmen. Ett annat tecken på att jag var lite borta i huvudet någonstans vid kontroll 10 var att jag helt plötsligt fick för mig att jag måste ringa Björn och berätta att det kommer ta lång tid… Skärpning tänkte jag sedan, vad är det jag håller på med egentligen?? Sover jag och drömmer?? Försökte återfå fokus men det var svårt, bommade 12:e kontrollen efter en långsträcka, men efter det hittade jag stråk att springa efter. Vid backen upp mot 16:e kontrollen började jag känna mig yr, men det var bara lite kvar nu, slog ner på tempot och tog det lugnt. Mot näst sista kontrollen var mitt huvud helt ur funktion och jag sprang in fel men följde därefter strömmen och tog rätt, sedan sista kontrollen innan mål. Energin var slut när jag kom i mål och Björn och Helena fick ta emot en skakande och yr Lovisa. Jag tog mig runt men det var nog inte mycket mer än så. Jag hade nog en dålig dag och kanske även värmen på eftermiddagen när vi kom hade tagit lite stryk på mig och gjorde mig trött men enligt mig så var det en ganska tuff skog också. 

Men otroligt kul var det i alla fall på resan! Tack alla som var med och bra kämpat allihop! Vilken härlig klubbgemenskap vi har, alla peppar och uppmuntrar hur det än går!

Hoppas på fler resor som den här! 

Lovisa Östman