Sörens Ultra-debut!

Ja, ultralöpning ja. Det blev jag intresserad av första gången 2004, när min kompis Tomas skulle ner (och springa sitt första ultralopp) med sin bror Stefan till Trollhättan för att springa 24-timmars. Jag och en annan kompis åkte ned till ett regnigt och

Problem med ringarna….

Lördagen 31/3 – 12 började ju jävligt bra! Jag hade bara lite jobb som måste göras på skomakeriet innan jag kunde åka till Borlänge. Väl ute vid bilen igen – Punkteringshelvete! Lugna ned dig. Inte stressa. - Du kommer att få springa idag. Ingen domkraft i bilen. Hem 7.5 km åt fel håll! Byte av däck – 5 minuter. Tur att man har jobbat i ett F1-stall förut. Tvätta händer. I väg. Efter 5 km märker jag att jag har tappat vigselringen. Ringer hem och berättar det – ingen fara vi köper nya säger min hustru. Vadå nya! Jag tappade ju bara en ring! Uppe vid skomakeriet i Borlänge i 10-tiden. Ombyte sedan 1km till TC. De hade bestämt att vi skulle starta ca: 600m före varvningsstället för att det skulle bli exakt en mara vid varvningen 27. Varvet var 1543m.

Efter 42 km började höften  smärta

Start 11.00. Mycket blåsigt och kallt mao svårmotiverande löpning i början. De första 5-6 km var jobbiga pga kylan och blåsten. Sedan blev man ju varm och framför allt beslutsam. Varven och kilometrarna gick fort i början, det rullade bara på. Vid 2 timmar, ca: 19km fick jag tanken – Det här går ju oförskämt bra! Jag trippar ju på i riktig Nykvist-stil. Första motgången kom vid 28 km när framsidan på låren började smärta. Denna smärta höll i sig resten av loppet ca: tre timmar till. Största överraskningen! Jag sprang hela tiden. Jag hade räknat med att gå ett par minuter varje varv, men det var för blåsigt och jag var rädd för att bli avkyld. Så jag sprang. Problemen med låren uppstod ju varje gång man hade stannat för att äta (jordnötter, Dextrosol, köttbullar, banan och varm korv) eller dricka (vatten och på slutet kaffe) och skulle igång igen. Jag började äta vid varv 4. Enda gångerna jag gick var efter matochdrickstopp. Det tog nog en 20-30 meter innan man kunde springa efter ett stopp på slutet. Efter 42 km började min utsida höft att smärta, så jag fick massera den en gång per varv under löpningens gång, vilket höll mig springbar till slutet.

Slutsignalen ljöd

17.00 gick slutsignalen och då skulle alla stanna där de var efter banan, och de hade sagt att man skulle ta med varma kläder ut på sista varvet. Jag försökte tajma de två sista varven så att jag skulle hamna vid TC vid slutsignalen, så jag slapp stå ute på fältet och frysa.

Sedan åkte kontrollanter runt med cykel och mätte avståndet från mål. Jag hamnade 66 meter från mål (vid mat och dryck-tältet). Så innan jag blev ”mätt” hade  jag fått i mig kaffe och två till köttbullar. Och medaljen fick man på stående fot, alltså mätpunkten. Sedan dusch och prisutdelning.

Smakade mer!?

Han som kom längst var Andreas Falk tävlande för försvarets sportklubb. Han sprang 76168 meter. Av tjejerna var det Åsa Bergman från Västerås Löparklubb som kom längst med 62193 meter. Min totala löpsträcka blev 49976 meter enl. kontrollanten, men min gps-klocka stod på 50.30. Vilket berodde på att jag sprang till min bil ett par gånger för att hämta mer energi-gel. I duschen bestämde jag mig – detta smaka bara mer – det var inte min sista ultra, bara min första. Både viljan och kroppen klarade det mycket bra. Kanske ett försiktigt pass på tisdag.

”Pain is temporary, quitting lasts forever”      ”When your body screams, tell it to shut up”

Sören Wedberg , sedan i lördags ULTRALÖPARE