Hasaloppet - en summering av Leif Markfjärd

Leif Markfjärd, en av hemsidans flitigaste korrespondenter, rapporterar från sitt Vasalopp som han självironiskt kallar Hasaloppet. Han hade kanske inte sin bästa dag, men är värd all heder. Sluttiden var 4.17 om vi inte minns fel.

Vasaloppet

En liten summering av mitt ”Hasalopp”.
Jag var tveksam till om jag skulle vara med i Vasaloppet, eftersom jag känt av lite förkylning på senaste tiden, egentligen har jag varit lite förkyld till och från under hela vintern. På onsdagen före bestämde jag mig i alla fall för att åka loppet och samma dag var jag även till Lalla på en massage. Den här gången vart jag pigg direkt efter hans behandling, till skillnad mot den jag fick innan Tyskland, då tog det några dagar innan jag piggnade till. Förberedelser med skidorna gjordes hemma och med dyrt pulver på glidet. Allt pekade på att det skulle bli ett perfekt lopp med bra väder och snabba spår och förhoppningsvis även en snabb gubbe på skidorna. Jag hade en liten dröm om att åka under 4 timmar.
Jag var med på Rembobussen, vilket innebär att det är bara att gilla läget med tider och utformning av resan. Efter en sen skidprovning i mörkret på kvällen före start blev det en del funderingar kring vallningen. Det var mina trogna Madshus som gled bäst men då med ett sämre fäste. Men det var inga av skidorna som hade riktigt bra fäste. Det innebar en del trubbel i skallen, vilka skidor skulle väljas och hur skulle fästvallningen utföras, börja om eller komplettera. Jag hade ett tunt lager med grundklister och burkvalla. När det var dags för middag så mådde jag inte riktigt bra, men om det var nervositet eller förkylning var svårt att urskilja.
Efter middag var det dags för beslut om skidorna, jag tog de nya skidorna med sämre glid men hårdare spann och la på två lager till med ”blåextra”. Sen vara det bara att gå och lägga sig och försöka sova och det är inte lätt när det snurrar tankar i huvet. Är det rätt vallat? Kan det bli trubbel efter banan? Hur frisk är jag egentligen, kanske ingen idé att starta? 

Söndag morgon och väckning 3.40. Det känns bra så, självklart blir det start. Efter frukost blev det lite köande för att få in skidorna i led 1, får dem ändå bra som nummer 2 i ledet. Nu gällde det bara att övertyga sig själv om att det ska bli kul att åka loppet.
På startlinjen precis före start så känns det ändå perfekt, nu ska det bevisas att gubben fortfarande kan åka bra i ett Vasalopp. När starten går blir det ett frenetiskt stakande på rakan före backen. Jag håller positionen hyfsat, men i backen blir det lite trångt och segt och jag tappar placeringar, men efter ca två tredjedelar av backen börjar det spricka upp lite så nu börjar jakten för bättre placering. Jag åker upp mig en del i slutet av backen och fortsätter jakten på myrarna mot Smågan. Men ganska snart känner jag att det inte går att åka så fort som jag vill, det är segt, så då blir att försöka följa med i den stora klunga som jag har kring mig.
Det känns ganska behagligt att åka med, men efter ett tag försöker jag med fartökning, men tyvärr så finns det inga möjligheter att få fart i gubben. Men jag försöker intala mig att det kan lossna lite längre fram så det gäller bra att bita ihop och hänga med. När vi passerat Mångsbodarna på väg ner mot Tennäng så blir jag varse om att alla andra har bättre glid än mig, så jag blir ensam och klungan försvinner framför mig. Det är ganska frustrerande att inte kunna hänga med nerför.
Jag gör ett försök att köra ikapp klungan på väg upp mot Risberg, jag ser dem men kommer inte riktigt i kapp. Nu börjar även fästet att tryta. Efter Risberg börjar jag på att fundera på om jag ska ta ”brytbussen” från Evertsberg eller fortsätta att kriga mot kroppen hela vägen till Mora? I backarna mot Evertsberg är fästet näst intill obefintligt så det blir bara att lita på att överkroppen, som är lika utvecklad som på en talgoxe ska bära hela vägen till mål. Strax före Evertsberg kommer Micke (Anderäng) i kapp och förbi. Jag hänger med den klungan förbi Evertsberg men i backarna ner blir jag lämnad ensam och de andra försvinner. Är man en utpräglad tävlingsmänniska så är det bara att kämpa vidare.
Backarna upp mot Oxberg går hyfsat med bara stakning, men jag som ”benåkare” vill normalt kunna diagonala på uppför. Resterande vägen mot Mora blir en resa där jag mer eller mindre bara tänker att åka i mål utan att behöva må allt för dåligt. Jag tappar placeringar mest hela tiden men jag orkar inte bry mig i detta. Tankarna som jag har under slutet av loppet är inte positiva direkt, jag har faktiskt funderingar på att avsluta skidkarriären efter detta lopp och spika upp skidorna på väggen. Jag kommer till slut i mål och är trots allt ganska nöjd med att jag inte har fått några större problem med tanke på att jag kanske inte var tillräckligt frisk för att åka 90 km. 

Det är nog första gången under de senaste 10 åren som jag faktiskt inte varit pigg på en skidtävling, så kanske tankarna på att sluta kom lite väl snabbt. Nu börjar tankarna istället börja mot en orienteringssäsong och allt irrande i skogen som det medför.

Jag vill självklart även tacka frugan, inte minst för stödet som jag fick kvällen före loppet när jag var lite deppig.