Leifs rapport från König Ludwig Lauf

Vår flygande reporter och fantastiskeskidåkare Leif Markfjärd har återigen lämnat en välskriven rapport om sin och sonen Björns strapatser i det sydtyska König Ludwig Lauf. Läs och inspireras!

På ingressbilden är det en väl inkapslad Björn som skymtar framför en Jesustavla.

Här har vi Leif själv i Brovallendressen

König Ludwig Lauf 2012

I år var det ett nytt långlopp för min del som skulle genomföras och det var Tysklands stolthet König Ludwig Lauf. Loppet är 50 km och går i sydöstra Tyskland. Enligt banskiss så såg det ut som ett relativt lätt lopp där högsta punkten passeras efter dryga 20 km. Extra kul i år var att Björn ville vara med. Tänka sig att det finns fler i familjen som tycker att det är kul att ”hasa lagg”. 

Mina förberedelser före loppet hade varit ganska bra med tanke på bristen av vinter. Jag hade hunnit klämma drygt 100 mils skidåkning, men för Björn har det kanske fattats en del mil i förberedelserna. Onsdagen före loppet var jag till Lalla och fick massage (eller vad det kan kallas). Efter behandlingen var jag ut och åkte lite skidor, men det var en skräckupplevelse. Så här trött och segt brukar det inte bli, det var nästan så jag funderade på om jag skulle hinna kvickna till innan tävlingen. Men Lalla hade sagt att det skulle bli bra till söndagen så det vara bara att intala sig det. 

Vi var drygt 20 från Avesta som på fredagen åkte i väg med flyg från Arlanda till München. Nu väntade enbart en kort bilresa på ca 10 mil till hotellet. Jag tog plats i en av bilarna som kartläsare, det kanske kan tänkas vara naturligt med tanke på att jag är ”orienterare”. Men utan plan för hur vi skulle ta oss dit så åkte vi iväg. Hur svårt kan det vara att hitta? Vi kör efter skyltarna och en känsla av att vi ska söderut (att gå på känslan brukar jag ofta göra när jag orienterar och det brukar inte bli så bra). Kollar lite på kartan och ser en symbol för flygplats, men tycker inte att det stämmer riktigt med hur vi ska åka, men vi följer skylta som leder oss söderut genom München. Efter tag kopplar en annan i bilen på en mobil mot GPS och leder oss ut på rätt väg till Garmisch-Partenkirchen. 

På lördag morgon var det dags för att kolla lite skidor och banan. När vi kommer fram till starten så visar tempmätaren i bilen på minus 23 grader. Det är kallt att prova glid och vallafäste. Jag hade med mig två par skidor och Björn ett par färdigvallade (glidvallan) skidor, så testningen handlade mest om att lägga på fäste. När det är så kallt så är det inga problem att välja valla, det blev blått (en grön variant) ovanpå grundvaxet. Efter att vi fryst och provat klart så hämtades nummerlapparna innan hemfärd till hotellet för laddning. 

Söndag och tävlingsdag, det är en förväntansfull skara Avestabor på hotellet. Nu gäller det att ladda det sista innan kylan ska besegras under färden av 50 km. Vid starten visar återigen tempmätaren på minus 23 grader. Att tävla när det är så kallt kan inte vara riktigt hälsosamt. Efter att varit ut och lagt skidorna på plats i startfållan var vi tillbaks i bussarna och ”värmde upp”. I startfållan före start hittar jag inte Björn, vad kan ha hänt? Jag virrar omkring lite för att se var han är men utan resultat. När det är max 5 minuter kvar till start så dyker han upp i startfållan. Nu kunde jag slappna av och börja tänka på loppet och det med en liten fasa med tanke på kylan. Den här gången fanns förutom mitt lopp även Björns med i funderingarna. Hoppas att han får en ”bra resa” så att han kan åka i mål och känna sig nöjd. Nu ska det presteras och få betalt för allt slit som ligger bakom. 

Startskottet smäller och jag kör iväg allt vad jag kan, men vad f…n har hänt med skidorna, de glider ju knappt. Redan på startrakan börjar jag fundera på om det blev för mycket fästvalla och hur ska jag då kunna skrapa av den? Men efter någon kilometer så märker jag att de andra också verkar ha dåligt glid och det är ganska naturligt när det är så kallt. Sen blir jag även uppmärksam på att det är något som biter i kinderna, är det mygg? Nej det är kylan. Vid första backen vid ca 5 km så märker jag att fästet inte är så bra som jag egentligen vill ha, men det är bara att korta ner steget och kämpa på. Jag ligger ihop med några damer och det känns trots allt ganska behagligt. Men damernas skidor skulle jag vilja ha, de har ett grymt bra glid fast de samtidigt har bergfäste. I en av nedförsbackarna i början kör jag omkull och i samband med vurpan så får jag kramp i en vad. Där ligger jag som en fisk på land och sprattlar och kommer inte upp direkt utan tappar en del på damklungan. Misströstar lite ett tag innan tankarna klarnar och jakten tas upp. Jag kommer så småningom ifatt damklungan igen strax före ”slottet” som är banans högsta punkt. Jag såg i och för sig inget slott utan jag visste att det skulle finnas ett där.
När toppen passerades har den stora klungan splittrats upp till ca 7 st och jag var fortfarande med men trött, därefter kom en rejält lång nerförsbacke utan spår. Jag blev lite rädd och tappade direkt kontakt med klungan. När jag kom ner på platten försökte jag återigen ta upp jakten på klungan, men jag närmade mig inget så till slut gav jag upp jakten. Nu inträder en annan fas i loppet nämligen att försöka ta sig till mål så fort som möjligt. Det kommer ikapp ett par gubbar som jag slår följe med tills det är ca 10 km kvar, då går jag ifrån dem men det blir egentligen ingen fartökning som är värd namnet.
När det är mindre 3 km kvar får jag se en vit åkare och det ser ut som en av damerna som jag tidigare släppt. Precis före mål så kommer jag ikapp och kan åka förbi 3:e dam. Väl i mål så är det mer lättnad än glädje. Jag hade hoppats på lite bättre resultat men det gick inte idag. Jag tog mig i alla fall i mål utan att ha fått någon märkbar skada (tror jag). Placering och tid kändes lite ointressant, men jag visste att jag var strax under 100. Vid ombytet som tur var inomhus och precis vid målet så fanns det en del att äta och dricka.
Jag tog på mig lite torra kläder och lite vila innan jag tog skidorna för att möta Björn. Jag fick åka ca 4 km innan en härlig syn uppenbarade sig och det var en trött Björn som kom kämpande. Han hade haft en jobbig resa mest för att kylan gjorde så att han inte kunde andas riktigt. (han borde kolla upp om det är köldastma som han lider av). Men han tog sig i mål och det var det viktigaste. Jag kom totalt på 72 plats och Björn 906. 

På måndagen åkte några av oss till ett närbeläget skidspår, för att glida runt lite och njuta av kylan och det vita guldet. När jag åkt två varv så ser jag någon som verkar åka stakintervaller och vem kan det vara om inte en Markfjärd. Det är kul att se att äpplet inte faller så långt från trädet. Om han blir lite mer intresserad och tränar på, så kanske han skulle kunna bli en riktigt bra skidåkare. Ett gäng åkte iväg för att se på utsikten från toppen (ca 3000 m) av berget i Garmisch. Jag var in på en sportaffär som Rosie Mittermaier drev. Ni som var med på 70-talet kanske kommer ihåg henne?

På tisdagen var det åter lite skidåkning innan hemfärd. Innan vi lämnade Garmisch intogs en lunch på det exklusiva Mc Donalds. Resan till flygplatsen gick perfekt fast det var jag som var kartläsare. 

Vi får väl se om det kan bli en ny skidresa nästa år, för Björn är intresserad. Kanske skulle vi kunna göra en AOK resa? 

Ett citat är på sin plats ”Bakom varje framgångsrik man finns en kvinna”. Utan Susannes marktjänst och uppoffringar vore det omöjligt att träna som jag gör.