Underbar tripp till Dolomitenlauf - men även den värsta skräckupplevelsen

Tillsammans med Per och Marie Rapp IFK MORA. Resan var som vanligt med Ryanair från Skavsta. Bodde på ett fint familjehotel i Lienz, där vi hade egna lägenheter. Kom ner på Torsdagkväll och fredagen tillbringades i Ole Björndalens by, Obertillach.

Dit hade Dolomitenlauf flyttats pga snöbrist. Underbart att bara vara där utan hets med vallning och test av glidvalla.

Med underbart  väder drog vi ut på de öppna åkerfälten där loppet skulle gå. Spåren slingrade sig kors å tvärs och kände att axeln min ev skulle fixa skateloppet 60 km som gick på söndagen, Marina och de andra skulle åka det klassiska 42 km på lördagen.

Meningen var att vi skulle vara ute och njuta av vädret… Men efter 20 min så kom det in ”lite” dimma trodde vi!!! På 2 min blev det storm och en rejäl hagelskur. KuL kul. Det var bara att vända och försöka hitta spår i lä/skogen.

Kvällningen njöt vi av god mat och en kort vallning så var det bara att vänta in coachgörat för mig på lördagen.

Underbart att vara coach!! Ingen direkt lust alls att ta fram skidorna, troligen pga axeln.

-7 grader och blå extra, enkelt!! Bra fäste och Marina var i fin form tyckte jag.

Jag följde loppet via bilen ett tag och kände att det helt plötsligt blev vår i luften.. Tog mig tillbaka till målet där de skulle varva, ev skull de behöva mer fäste..

Väntade och väntade, funderade vad som hänt.  Kände nästan att hon måste ha brutit loppet. Men där kom hon och inte var hon glad… INGET FÄSTE ALLS UTE PÅ ALLA ÄNGAR (blötsnö). Där jag stod så var det blåextra före, alltså i skuggan (20% av banan). Ville ha mer valla, men LALLA hade visst lagt av sig jackan med dessa i, så det vara bara att peppa med orden BIT IHOP!!. Jävulen hade sett snäll ut jämfört vad Marina hade för blick.

Enorm prestation att genomföra denna bana somvar väldigt tuff med fäste, som hon nu åkte helt utan fäste på tiden 2.50, tror jag.

Efter loppet så hade hela hennes skidkarriär avslutats och skidorna skulle brännas upp eller kastas, aldrig mer träna eller framförallt tävla när man ändå inte kunde få åka som hon ville.

Hennes mentala coach…. omvände henne med ett relaxpass i bergen senare på måndagen.

Jaha då var det bara den vingklippta som skulle försöka  ta sig runt 60 km skate på söndagen. Jätte motiverad förberedde jag mig med att jag sa att jag inte behövde valla mina skidor… Per rapp ställde upp och vallade dessa, för att jag skulle spara axeln. Snällt!!!

Upp tidigt på söndagen, enormt motiverad…. Fint väder skulle det i alla fall bli. Underbar peppning av Marina bidrog till att jag blev lite sugen att bara njuta mig runt de 60 km.

Plötsligt säger Per Rapp på vägen till tävlingen att det verkade så konstigt att man inte kunde se var vi skulle åka, om det var 2 varv eller vad?? Gå och fråga tyckte han!!

Nja kanske det sa jag. Gick på toa och pratade en stund med Jörgen Brink. Ja jag går väl å frågar då..

Hur långt åker vi idag frågade jag??? Kvinnan såg frågande ut och sa 42 km!!! Va är det inte 60 km. Nä det är ändrat!! Ingen direkt skriven info utan vad!!??

Sugen i alla fall blev resultatet. Då kanske man kan ta i ett tag!!

Starten gick och som vanligt så åkte hornen fram och första 17 km så gick det väldigt bra, ca 5 min efter täten. MEN sen hade smärttabletterna verkat klart och det vara bara att hitta en funktionell still som inte gjorde så ont. Enormt mjuk snö på skrå bidrog till att kroppen tog helt slut och Lalla kom in på 2 38, 45 min efter segraren, med en obrukbar arm…

Kvällen middag blev både underbar och blöt, Dagen efter så var det relaxpass i bergen där De 3 fick åka iväg och Lalla bidrog med fotandet.

TIDIGT tisdag morgon började äventyret!!!!! Hemresan…. Som man helst vill glömma!!

Avresa halv 5 på morgonen från Lienz, gott om tid till Memmingen, flygplatsen. 6 tim på de 32 milen, men en ANNAN väg som skulle vara bättre…...Och det hade den kanske varit om det inte hade KRÄKSNÖAT hela vägen.

Krokig väg till Brennerpasset, livsfarlig väg till Innsbruck, med 10 cm snöslask på autobahn. Hastigheten…. Ja det var livsfarligt med alla långtradare som körde om, och som sprutade ner rutan… Sen såg man inte nå mer där på en stund….Tyst i bilen, som i graven. Inte ens Marina hade någon åsikt om min bilkörning. Men skulle vi hinna med flyget så var det bara att hänga på i trafiken.

Förbi Innsbruck och av autobahn, pust och skönt, nu kanske man kan ta det lugnare… Jo pyttsan!! Halkigt värre med dessa sommardäck på de mindra vägarna. Tänkte… Vi kommer inte över detta bergsmassiv utan snökedjor, men sa inget direkt till de övriga.

Men efter ca 2 mil så började långtradarna stoppa upp vägen för att de inte kom vidare.

Sen kom polisen… Vi fick köra förbi, men åkte in på macken därintill och krängde på dessa kedjor i kräksnön… Ut på vägen igen och samma polis, men nu stoppade han oss, vevade ner och frågade varför och han talade om att vägen över massivet var stängd. Men vadå nyss var den ju inte det svarade en stressad Lalla.. NÄ men nu är den det och kommer förbli i ca 1 vecka pga snöovädret som dragit fram. Pust pust, omväg över Garmisch och oberammergau på 15 mil.

1.5 tim på oss tills PLANET lyfter, alltså incheckningen var försent att hinna till. Maxfarten på kedjorna var 40 km/tim men testades i 90-100 i 5-7 mil, genom byar och ”småtraktorer” som HELA tiden var i vägen kändes det som. Fortfarande tyst i bilen…. Men ibland kom det en kommentar från sidan att vi skiter i detta, vi hinner ju i alla fall inte dit.

JO VI SKA hinna….

Av med kedjorna vid en parkeringsficka likt formel 1 depåstopp… Vidare med hög hastighet. Ut på ny autobahn mot Kemphen, nu 50 km kvar och 30 min till planet lyfter.

Tuff körning och bilföraren börjar känna att är planet försenat så kanske vi hinner dit till det skulle ha lyft…..

Insladdande  kom vi fram 5 min efter att det skulle ha lyft. Per springer in och kollar. Marina måste kissa, ont i hela underlivet, hann ju inte stanna… jag springer in och kolla och ser att Rapp får ett JA.!!! Han ropar vi får åka med, men får 5 min på oss. Ingen Marina!!! Jag kastar in nycklarna och förklarar på välsmord Engelska att vi inte har tid att tanka upp bilen, sen drar jag för att hämta väskorna och allt i bilen… Väl inne så kommer Marina från toan och av glädje, gråter en skvätt att vi hann…

Stressade kastar vi upp allt på handbagage-passkontrollen. 1400 kr extra för att få följa med…

Kvinnan ropar att vi har 1 min kvar, om vi ska med, order från planet. Allt incheckat tror jag…

Skidfodralet tar jag men blir stoppad!!!!!!!!!!!!!!!!! Inget skidfodral får följa med!!! Va fan säger du???

Vi måste ju ha det med oss!!! Nej det får ni lämna kvar och låta någon annan hämta senare för att då kunna checka in som vanligt!!!!!!!!!!

Du skämtar????????????? ”Lätt irriterad” vägrar jag. Marie Rapp säger vi skiter i detta vi stannar kvar och bilar hem. …

Ja det var ju värmande ord. Rusar till informationen och ber dem ta hand om fodralet, för vi måste ju hem. Planet hålls!!! För oss och alla är måttligt muntra… 10 euro/dygn kostar det att ha fodralet kvar här hos oss säger kvinnan bakom disken. Skit samma vi drar!!!

Väl hemma på Skafsta så råkar jag åka lite för fort också så en lite böteslapp blev som grädde på moset..

Skidorna är hemma efter 7 dagar tack vare DHL och CL fitness i Västerås. MEN TREVLIGT HADE VI INNAN allt detta hände.

 

Lalla

Ev kommer ett tillägg från Kartläsaren…….