Vattenplaning

Leif Markfjärd eller som han kallar sig scannern har varit ute på äventyr. Webmaster ber om ursäkt att materialet blivit liggande ett tag. Bättre sent än aldrig.

Vattenplaning

Ni kanske undrar varför någon skriver något om vattenplaning, ni som är nyfikna kan fortsätta läsa och ni andra behöver ej göra er besväret.

Jag var med på en rullskidtävling i för någon vecka sedan tillsammans med rullskidgurun Jan-Olof Lövgren, det var min första rullskidtävling.

Tävlingen var 56 km klassisk teknik och hade även SM status, så det var många bra stakåkare på plats. När starten gick var det bara fullt ös ihop med ca 600 andra galningar på rullskidor. Jag kom iväg skapligt och det var en tuff öppning med 1 km uppför direkt.

Vi blev ganska snart en klunga på ca 20 personer, det var tufft att åka så fort och så oskyddat i en klunga. Normalt så tränar jag med rullskidor som går mycket saktare och det är sällan att vi är fler än tre personer. När det blev tvära kurvor var det bara att försöka hålla ordning på utrustningen och hoppas att inte bli knuffad i sidled eller av någon bakifrån.

Jag var nära att vurpa redan efter ca 7 km i en skarp sväng när jag kom ut i lösgruset bredvid asfalten. Efter ca 14 km började det regna och åska med en blixt och smäll samtidigt. Det blev ett tokregn med massvis av vatten på vägen, det var närapå omöjligt att åka vattenskidor på vägen. Vi kom fram till en sträcka med nylagd asfalt och några rondeller som skulle passeras. I första rondellen åkte jag på vattenplaning och höll på att köra omkull, där det redan låg några blodiga konkurrenter. Att åka på vattenplaning stående på rullskidor i farter på 30-40 km/h är inte kul. Då blev jag riktigt rädd och funderade på vad det är jag håller på med.

Jag la mig sist i klungan och efter ett tag på väg ner mot varvningen tappade jag även kontakt med klungan, jag var alldeles för rädd för att våga stå på. När jag passerat varvningen var jag själv och då började det kännas lite bättre för då slapp jag åtminstone trängas, men nackdelen blir istället att det är tufft att dra själv.

Nu tänkte jag  försöka köra ikapp klungan, men det gick inte, när det var 14 km kvar kom det ikapp en annan kille och vi höll ihop ner mot målet. Det var skönt att passera mållinjen, inte för att jag gjort ett bragdlopp utan för att jag inte vurpade.

Det här var en annorlunda upplevelse som inte var riktigt vad jag tänkt mig innan. Jag kanske var runt 40 – 50 i mål och blev 3:a i min klass på tiden 2.05.18 (SM-brons), jag var ca 3 minuter för Jan-Olof som vann sin klass. Segraren i loppet var Vasaloppssegraren Jörgen Brink.

Scannern